Coldplay 17/9-08

 

     

      

 

Ärligt. Konserten med Coldplay är något av det bästa jag varit med om. Oslagbart. Mäktigt. Och ja, faktiskt känslosamt. Dem gjorde det så bra. Perfekt. Redan i andra låten var Globen på topp då ”Clocks” mynnar ut i ett ”Stockhooolm”. Chris Martin studsar omkring på scenen, inger frihet. Som dessutom är lite av ett tema på den senaste skivan Viva la vida. Alla låtarna var så bra att man skulle kunna be Chris köra repeat på dem tusen gånger om. Men den personliga favoriten är nog och kommer alltid att förbli, ”Fix you”.

And the tears come streaming down your face
When you lose something you can’t replace
When you love someone but it goes to waste
Could it be worse?

Då var jag ett med låten. Då ville jag bara gråta, som jag alltid gör. Men bara för att det var så bra. Johanna och jag uppfyllde vår gemensamma dröm i onsdags. Vi var lyckliga. Tänk att musik kan göra en så lycklig? Märkligt egentligen. Men musiken är sammankopplad med minnen som betyder mycket. Det är därför man blir så glad.

 

Det bästa

1. Oslagbara, ”Fix you”

2. Chris Martins solospel till ”The Hardest part”. Jag blev som förtrollad.

3. Det självlysande konfettiregnet över arenan

3. Johannas och mina tonårsskrik

4. Avslutningen med ”Yellow”

5. Chris Martins lovord om att Stockholms publiken sjunger bättre än alla andra

 

Till sist.

They were sitting
They were sitting in the strawberry swing
Every moment was so precious